Kallade pappa nattlinnet. Och när det är hemsytt i bommullsflanell och når till fotknölarna har jag svårt att se ett bättre namn. Varmt och mjukt och vintermysigt har det bidat sin tid i garderoben ända sedan det loppisfyndades i somras. Men nu är höstkvällen kall och flanellens tid är inne. Så en varm och god natt, bjuder jag er alla!
Nu är det höst! Och jag har som sagt landat in i den. Går guldgula promenader, bygger älgtorn (?!), gör höstkrans, klär mig i rött och går på höstmarknad.
På den sistnämnda gjorde jag världens kap! Sprillans nya swedish hasbeens ( trendträsko numero uno ) för en hundring. Typ en tiondel av priset. Tack Veras garderob för det!
Jag har känt mig jagad av tiden några veckor nu. Inte hunnit, inte orkat, inte velat...... Med undantag för vår finfina Hamburghelg har det varit ganska grötigt och trist, kort sagt. Men så nu, ikväll, efter en rätt tråkig och väldigt lång arbetsdag, följd av en snurrig kväll med tusen bestyr landade jag och Jennifer i vardagsrummet. Jag tände lite ljus och fick plötsligt ro i kroppen. Hann se det höstmysiga med nya gardiner och orkidéer som blommar och kände slutligen av den där trivseln som jag saknat. Välkommen, murriga höst!
Alltså. Nu är det ju så att jag vet att alla har världens finaste ungar. Men mina är liksom ännu lite finare ändå!
Jennifer som omtänksamt och moget ansvarstagande skickar sms när vägen till jobbet är blockerad och säger till mig att välja en annan väg, samt meddelar att det inte är hennes buss och att hon är ok. Hjalmar som fixar frukost varenda morgon och lyckas både lirka i sin tväraviga lillasyster i kläderna och ut till bilen ( vilket mamma totalt misslyckats med! ). Kerstin som outtröttligt en hel eftermiddag tar hand om sin älskade 'lillasyster' Ellie, och leker och gosar och verkligen tar ansvar för henne, på riktigt.
Alla tres starka empati och omtanke om oss, varandra och andra. Stoltheten med vilken de bär sina 'Refugees welcome'-pins på väskor och jackor och de politiska tankarna ( på olika åldersnivå ) som alla präglas av känslan av allas lika värde.
Det går inte en dag utan att jag är stolt över deras fantastiska varma personligheter! Och det är den största stoltheten av alla!!
Jag struntar i vad de blir, om de är bäst i klassen, om de blir läkare eller arbetslösa, vem dom väljer att älska eller om de kan sparka en fotboll i målet. Så länge det är min unge som plockar upp en motspelare som gjort sig illa så är jag nöjd. Då har jag lyckats tillräckligt bra som mamma!
Partiet! Min senaste musikaliska kärlek. Alltså; bara att ha en låt som heter ensamkommande flyktingbanan! Dessutom är reggae ett väldigt bra motgift mot allt mitt folkmusikaliska vemod.
Börja med kaffe på sängen från älsklingsstordottern och fortsätt med basker och retrojeans! Så blir en lång och vanlig vardag en bra dag!
Idag lagade jag två rätter som jag uppfann längs vägen. Dels en pasta med lax lagad i en enda kastrull på en kvart. Dels en dessertpudding baserad på en skvätt överblivet ris och lite Nutella som bara stått och stått kylen. Helt på frihand och utan färdig plan för tillvägagångssättet. Båda som jag tänkte mig och bådablev bra. För det mesta har jag ju menyer och inköpslistor och ordning och reda och väl förberett när jag lagar mat. Just därför är det kul att freebasea lite mellan varven. Särskilt när det lyckas!
Igår var det en sån där dag. En sån som verkar ha minst 30h på ett dygn. Jag packade upp varor, tvättade 5, 6, 7 maskiner tvätt. Vek, strök, lagade och lade in. Skötte familjeadministrativa angelägenheter. Promenerade, klippte gräs och bakade bröd. Förberedde mat och fikade med Ingela. Skrev menyer och flyttade våra datorer. Och dessutom hann jag med att sitta ned med en kaffekopp mellan varven.
Jag hade kort sagt haft ett himla flow!!
Det är en enorm tillfredsställelse i det. Och att sedan sjunka ned i badkaret, med vetskap om att det enda som återstår är ett nytt set av pincurls i håret och sen är det dags för välförtjänt sömn, är obeskrivligt skönt!
När jag vaknade i morse trodde jag verkligen inte att det skulle bli en bra dag. Huvudvärk, stress och allmän olust i mängder. Dessutom ställde vi in planer vi egentligen längtade efter för att vi bara inte orkade mer.
Men vid tre hade vi repat så mycket ork att vi stuvade in hela familjen i bilen och med ett stopp för korvmiddag i Svenljunga drog till Gekås. Jimmy fick ett nytt fiskespö och jeans. Barnen köpte lite småsaker och jag lyckades med god förorganisation och effektivitet få ihop hela höstens garderober för barnen. Och lite mat. Sen åkte vi hem och gjorde nåt som är extra mysigt för oss, eftersom det är ovanligt. Nämligen kvällsfikade. Te, kex och ost och hallonfyllda wienerbrödsbakelser. Och plötsligt insåg jag att det faktiskt inte alls blev som jag trodde. Utan en nära och mysig familjesöndag. Precis vad vi alla behövde.
Slåss så stickor och strån ryker kan man göra. Men sen läser ändå syster saga för bror och man fnissar tills mamma får hyssja och så somnar man i samma säng, med flätade ben och näsa mot näsa. En oslagbart stark relation.
När vi fick våra två nya katter så drog den yngsta, Smulan, nästan omgående. Sedan har veckorna knallat på och vi har accepterat att hon nog inte kommer hem mer. Men så, ikväll, nästan 4 veckor efter hon drog, hittade Hjalmar henne utanför ytterdörren. Det krävdes en hel del lock och pock från Jennifer, men till slut fick vi in henne. Och då var hon toklycklig!! "Åh, är ni här! " "Har saknat er! " "Hemma! " "Kurr, kurr, kurr" "Vadå borta? JAG har inte varit borta! Men ni har!" "KURR!!!!"
